I någon slags strävan efter mindre stress och stök har jag röjt min bokhylla, min garderob, mina papper och lådor. Jag har rensat kalendern och avprenumererat varenda reklammejl.

I går städade jag en annan miljö jag vistas alldeles för mycket i, mycket mer än mitt hem. Facebook. Jag har smårensat ett tag. Gått ur grupper, lämnat sidor, tagit bort enstaka kontakter. Mest sådana jag aldrig träffat. Ett par visste jag inte ens vilka de var. Men nu var det dags och i går kväll drog jag ett djupt andetag och gick från 400 till 200 kontakter. Jag hade tänkt 100 men det klarade jag inte. Jag vill ha kvar personer som jag faktiskt interagerar med, oavsett det är i den fysiska eller digitala dimensionen. Var det läskigt? Jaa! Så jädra sketaläskigt! Men varför? Jag är rädd för – och lite nyfiken på – om/hur detta kommer att påverka verkligheten. Jo, jag övervägde att helt enkelt bara gå ur fb. Dra av plåstret snabbt. Med ett enda ryck. Men jag gillar ju Facebook. Älskar! Problemet är att det blir för mycket input. Men jag älskar och vill inte vara utan. Eller så vill jag innerst inne men vågar inte. Är rädd för tystnaden och att känna mig utanför. Men jag har en känsla av att det här kan vara början till slutet. Jag har någon lös tanke om mindre facebook och mer…  telefonsamtal, umgänge, Bang och Aktuellt. Eller i alla fall sms och Netflix. Och jag är lite rädd för att folk ska tycka att jag är en bitch nu. Trodde inte att jag aimade att pleasa. Men där ser man.

Och – hahaha! – skulle någon under 30 år läsa det här inlägget skulle de ba “va vadå? Facebook?”

PS: Ironiskt nog tänker jag att dela det här på fb 🙂