Äkta jobbidyll

Alltså oftast är det inte så här. Eller jo det är rätt ofta rätt gött att vara frilans, faktiskt. Men att en arbetsdag kan bli som en reklampelare för det fritt kreativa och spontana frilanslivet – det  händer bara ibland. Då måste det dokumenteras. I fredags behövde jag en riktig cappuccino så jag gick till Gusto (obs jag är jävig, känner en av delägarna väldigt väl, men vill ändå hävda sanningshalt i detta) och drack kaffe och jobbade. Utomhus i solen, det var svettigt och kisigt, men värt! För herregud – solen! Och så kom plötsligt min frilansande kompis, teaterrecensenten Hanna Höglund förbi, på väg från en premiär på Regionteatern som hon skulle skriva om i Expressen. Så hepp var vi två som kisade i sensommarsolen och var glada och faktiskt även effektiva. Och jädrars vad mysiga vi såg ut. Som två barnprogramledare, minst. Kolla här, värsta drömlivet eller hur?

Vi måste starta gerillatv/vlogg nu tror vi.

IMG_8194 IMG_8196 IMG_8200 IMG_8203

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Räddhågsen bitch rensar i röran

I någon slags strävan efter mindre stress och stök har jag röjt min bokhylla, min garderob, mina papper och lådor. Jag har rensat kalendern och avprenumererat varenda reklammejl.

I går städade jag en annan miljö jag vistas alldeles för mycket i, mycket mer än mitt hem. Facebook. Jag har smårensat ett tag. Gått ur grupper, lämnat sidor, tagit bort enstaka kontakter. Mest sådana jag aldrig träffat. Ett par visste jag inte ens vilka de var. Men nu var det dags och i går kväll drog jag ett djupt andetag och gick från 400 till 200 kontakter. Jag hade tänkt 100 men det klarade jag inte. Jag vill ha kvar personer som jag faktiskt interagerar med, oavsett det är i den fysiska eller digitala dimensionen. Var det läskigt? Jaa! Så jädra sketaläskigt! Men varför? Jag är rädd för – och lite nyfiken på – om/hur detta kommer att påverka verkligheten. Jo, jag övervägde att helt enkelt bara gå ur fb. Dra av plåstret snabbt. Med ett enda ryck. Men jag gillar ju Facebook. Älskar! Problemet är att det blir för mycket input. Men jag älskar och vill inte vara utan. Eller så vill jag innerst inne men vågar inte. Är rädd för tystnaden och att känna mig utanför. Men jag har en känsla av att det här kan vara början till slutet. Jag har någon lös tanke om mindre facebook och mer…  telefonsamtal, umgänge, Bang och Aktuellt. Eller i alla fall sms och Netflix. Och jag är lite rädd för att folk ska tycka att jag är en bitch nu. Trodde inte att jag aimade att pleasa. Men där ser man.

Och – hahaha! – skulle någon under 30 år läsa det här inlägget skulle de ba “va vadå? Facebook?”

PS: Ironiskt nog tänker jag att dela det här på fb 🙂

Lämna kommentar Dela inlägget:

Hyllning till en bok och en vän

Det är fredag igen. Redan igen.  Tänk om jag kan få det till en fredagsvana att skriva något här? Maybe baby, det är ett bra mål i alla fall! Min vecka har varit ovanligt lugn jobbmässigt, ni vet när en mest gör små saker och det känns som en inte gör någonting? Fast gör en inte dessa små saker kan en inte göra det stora sedan. Så egentligen blir en hel massa gjort, fast lite i smyg. Eller så har jag bara varit lat och försöker intala mig att jag visst är effektiv.

En sak som gjort mig väldigt glad den här veckan är fina lovord om en ny roman. En roman som jag tycker är riktigt stark och bra, en roman som jag hoppas får riktigt många läsare. För det förtjänar boken och dess berättelse. Och ni läsare förtjänar förstås en redig good read så varsågoda för tips!

Boken heter Här slutar allmän väg och är skriven av Ida Andersen och utgiven på Mormor förlag. Jag känner Ida. Väl. Och jag är så glad att boken är så bra! Och att hon får så fin kritik. Inte för att Ida är värd det (vilket hon förstås är!) utan för att boken i sig är värd det! Trust me, jag har skrivit en miljard bokrecensioner; Här slutar allmän väg är en riktigt bra bok. Den handlar om Trine tretton år som växer upp i en gröna vågen-familj på landet utanför Växjö. Pappan konstnär och frihetsvurmare. När det gäller sig själv alltså. Trine går i skolan, börjar festa, hänga med raggarna, bli kär, bli kåt, bli stor. Börjar bli sin egen person. Det är inget mysigt på landet–liv även om det är hemplockat örtte och hästar. Det är svårt att växa upp. Ännu svårare med en sådan pappa. MEN, svårt att läsa är det inte. Tvärtom. Texten är levande och intensiv, målande och tät. Jag blir uppslukad. Vill läsa mer när boken är slut. Grattis Ida till din storslagna prestation! Jag vet hur länge och hur mycket du har slitit. Och som det lönade sig!

14311266_1304619912881596_5653032812903338780_o

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget: