Hyllning till en bok och en vän

Det är fredag igen. Redan igen.  Tänk om jag kan få det till en fredagsvana att skriva något här? Maybe baby, det är ett bra mål i alla fall! Min vecka har varit ovanligt lugn jobbmässigt, ni vet när en mest gör små saker och det känns som en inte gör någonting? Fast gör en inte dessa små saker kan en inte göra det stora sedan. Så egentligen blir en hel massa gjort, fast lite i smyg. Eller så har jag bara varit lat och försöker intala mig att jag visst är effektiv.

En sak som gjort mig väldigt glad den här veckan är fina lovord om en ny roman. En roman som jag tycker är riktigt stark och bra, en roman som jag hoppas får riktigt många läsare. För det förtjänar boken och dess berättelse. Och ni läsare förtjänar förstås en redig good read så varsågoda för tips!

Boken heter Här slutar allmän väg och är skriven av Ida Andersen och utgiven på Mormor förlag. Jag känner Ida. Väl. Och jag är så glad att boken är så bra! Och att hon får så fin kritik. Inte för att Ida är värd det (vilket hon förstås är!) utan för att boken i sig är värd det! Trust me, jag har skrivit en miljard bokrecensioner; Här slutar allmän väg är en riktigt bra bok. Den handlar om Trine tretton år som växer upp i en gröna vågen-familj på landet utanför Växjö. Pappan konstnär och frihetsvurmare. När det gäller sig själv alltså. Trine går i skolan, börjar festa, hänga med raggarna, bli kär, bli kåt, bli stor. Börjar bli sin egen person. Det är inget mysigt på landet–liv även om det är hemplockat örtte och hästar. Det är svårt att växa upp. Ännu svårare med en sådan pappa. MEN, svårt att läsa är det inte. Tvärtom. Texten är levande och intensiv, målande och tät. Jag blir uppslukad. Vill läsa mer när boken är slut. Grattis Ida till din storslagna prestation! Jag vet hur länge och hur mycket du har slitit. Och som det lönade sig!

14311266_1304619912881596_5653032812903338780_o

 

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

Fredag, barnen, tiden, livet

Å det är ju bara fredagar! Kan en säga i stället för det gnälliga “det är ju bara måndagar”. Andemeningen är den motsatta men en sak är densamma, att en vecka går så fort. Och idag är det fredag. Igen! Hann jag göra allt jag skulle göra den här arbetsveckan? Nej, inte riktigt. Varför? Pga hösten, barnen, livet. Barn blir förkylda och bryter saker. Föräldrar vabbar och vobbar. Och det gör vi gärna fast ändå inte. För i alla fall jag är dålig på att ha med det här i planeringen, den här risken att vardagarna blir vabb. Och att helgerna blir fotbollscuper. Lika förvånad varje gång. Men vi hänger vid planen och vi vabbar.

Och fotbollscup är roligare än vabb. Eller är det? Jag känner mig alltid helt fel i de här sammanhangen med massa andra föräldrar som jag känner knappt eller inte alls. Antingen försöker jag bli kompis med någon stackars förälder som inte vill. Eller så får jag tunghäfta och får inget sagt alls till någon snäll person som faktiskt försöker prata. Helst vill jag sitta med en bok mellan matcherna. Vilken är den absolut största delen av dagen. Men inser att det är fel strategi om jag vill komma in i den där fotbollsföräldergemenskapen. En gång på en terminsavslutning var det match “mammorna mot grabbarna”. Vi mammor gjorde ett mål (ej jag) och jag blev till mig och ville highfiva någon men sprang där men min höjda hand och ingen highfivade mig tillbaka. Klassiskt loser-ögonblick.

Även om friska barn är bättre än sjuka så sker vabb i alla fall i en trygg miljö. Hehe.

IMG_7483

KL 07.25 en lördag sent i augusti.

Lämna kommentar (6 st) Dela inlägget:

Fail…

Av barnen i min närhet lär jag mig massor. Till exempel nya uttryck. Som fail. Att jag började blogga här på maqt.se mitt i semestern blev lite fail. Jag hade supersemester i år, inte ett endaste litet frilansgig utan helt l e d i g och öppnade knappt datorn. Så inget bloggande. Sedan fick jag en rejäl tvåveckorsförkylning när jag skulle börja jobba. Så när jag väl kom i gång var jag redan efter. Lite normalläge tyvärr det där med en deadline eller tre i hasorna. Någonstans är det väl så att jag älskar det. Att adrenalinet sprallar runt plus att jag får känna mig lite viktig. Jag försöker ändra på det. Jag satsar på lediga helger och kvällar. (Det är inte söndag nu va?) Jag har fallit hårt för den här nytrendiga minimalismgrejen. Ni vet ordningsgurun Marie Kondo och hennes bok Konsten att städa? Den har jag frossat i i sommar, den kassa svenska översättningen till trots. Det finns en app också som har lett mig i rensandet. Härliga åka till tippen–tider har det varit! Jag satsar på att rensa i min fysiska röra och på så sätt frigöra mer mentalt utrymme och tid för det jag vill göra. Och mindre stress. Jag har nu en mycket luftig garderob och overkligt gott om plats i bokhyllorna. (Det tog fyra jättestora bokutrensningar under flera års tid att nå hit.) Resten av grejerna (källaren huu!) får bli när det blir. Ingen stress var det ju.

Det är så absurt det här att vi lider av för många ägodelar samtidigt som kriget i Syrien, utblottade eu–migranter och klimatkris pågår samtidigt. Snacka om fail. Att ägna tid åt att rensa ut saker kan verka futtigt, men tanken är det motsatta. Det handlar inte om heminredning och piff (även om jag gillar det också) utan om frihet först och sedan stressfri tid för fokus på saker som verkligen räknas. Jag vet inte om det kommer att fungera, men det vore gött. Skill, tror jag barnen säger.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vad är det värsta som kan hända?

Det första inlägget är det svåraste. Det ska vara representativt för vad som kommer sedan och det ska inte avskräcka läsare, i alla fall inte alltför mycket. Men jag är liksom lite äldre nu. Rejält vuxen, nästan 45. Det är något med ålder i sig som är bra. Jag skiter i så mycket nu. Jag tänker vad är det värsta som kan hända om det mesta jag står inför och oftast är det värsta inte speciellt hemskt. En annan bra sak med att inte vara 20–30 längre är att livet känns påtagligt kort. Inte så där som i “hjälp snart tar det slut för mig”. Utan mer som i detta är det enda livet jag har. Det går fort. Jag har inte tid att fega och mesa. Därför tackar jag ja till det mesta. Så även när Åza Brennander ringde häromveckan och bad mig börja blogga här. Vad är det värsta som kan hända? Att jag inte hinner med. Vi kom överens om att jag testar i ett par månader. Jag är inte medlem i något parti som de flesta andra bloggare på maqt.se, men mitt hjärta bultar hårt feministiskt. Och jag kan nog kallas för en sån där engagerad samhällsmedborgare. Med ständigt dåligt samvete för att jag inte gör mer för alla jämt. Men jag är lat också. Gillar soffan–vinet–boken väldigt mycket. Tänker att de där vinpengarna skulle gjort bättre nytta någon annanstans. Men askes är inte min grej så jag köper ändå vinet. Så jag är en självisk världsförbättrartyp skulle en nog kunna säga, haha.

Nu ska min frilanskollega och fotografkompis Anna Nordström ta en bylinebild på mig och mitt nyfixade hår för yes – att vara en världsförbättrartyp hindrar mig inte från att vara fåfäng och ytlig. Jag kunde inte börja blogga förrän jag hade en bylinebild. Och jag hade bara jättekonstiga selfies. Och jag kunde inte ta en ny bild bara sådär för jag behövde verkligen klippa mig och färga om håret. Och nu har jag gjort det. Hos Lena Janlöv som driver Salong Globe, Växjös enda ekologiska salong. Med växtfärg, så det var inte en endaste liten kemikalie i omlopp eller avlopp. Ändå fick jag en rätt så giftigt illröd färg, himla bra! Nu gör jag reklam. Men det är för klimatets skull så jag unnar mig det. Dessutom är Lena en jäkligt bra företagare som inte bara räddar planeten utan också människor. Hon har i flera år, ändå sedan hennes salong var ny, jobbat med så kallat CSR, Corporate Social Responsibilty. Det betyder att en tar ansvar för samhället omkring sig. Hon och hennes kollegor klipper gratis en gång i månaden. Hon samarbetar med diakonicentrum och det är människor i utanförskap som får komma till salongen och bli klippta och ompysslade. Så Lena Janlöv förtjänar uppmärksamhet och applåder. Och jag fattar inte varför inte fler företag gör som hon. Hur svårt kan det vara?

Jag låter det bli en uppmaning och en utmaning. Kan ett litet nystartat företag ge bort tjänster då kan andra det också. Det handlar bara om att vilja. Vilja göra något för andra. Kom igen nu, do some good och gör världen lite bättre! Det är inte svårt. Och det ger mångdubbelt tillbaka. Vad är det värsta som kan hända…?

 

Lämna kommentar (4 st) Dela inlägget: