Å vad jag hatar att säga hejdå och jag är kass på att säga nej. Säg hej till nej har jag uppmuntrat andra genom åren, men som ni vet är det lättare att säga än att göra. Men nu säger jag hej till hejdå. Tack maqt för den här tiden, det var härligt. Det är inte du, det är jag. Jag duttar på för många olika ställen. Det blir tunt. Nu ska jag fokusera på färre saker. Det är svårt att välja bort, men kvalitet över kvantitet väl?
Vi ses på andra håll!
I går kväll umgicks jag med trygga vänner. Gamla från förr och nya goda. Och som jag beklagade mig! Så gött att få göra det i ett sammanhang där det känns okej. En befriande pysventil. Att få orera om hur kass, oduglig och misslyckad jag är utan att få onödig pepp eller ryck upp dig eller tyck synd om. Bli tagen på lagom mycket allvar. Få klaga loss över att det är JOBBIGT JU. Buhu och blä. Fast jag vet att det handlar om i-landsproblem och oerhört bortskämt och privilegierat lyxgnäll.
Nästa gång är det någon annans tur att ventilera fulgnället och min tur att lyssna så där bra avvägt. Bekräftande som i att jag hör. Lätt skeptisk som i att jag vet att du behöver få ur dig det här – men det är inget som är jobbigt på riktigt och det vet vi allihopa, men vi lyssnar ändå nu för du verkar behöva detta. Din lilla gnällspik.
Tur att det finns öron, tålamod och hjärtan och tack – det känns bättre nu. Fast det är klart. Det är fortfarande SÅ HIMLA JOBBIGT JU!
Mvh Gnälltjej71
Jobbar på som tusan med blandade jobb och uppdrag. Har gjort det med hjärtat i halsgropen och hjärnan i full centrifugering ett tag nu. Det är det där underbara och svåra utställningsprojektet Allt smör i Småland och dess snara deadline som jagar mig. Konstigt egentligen, för jag fungerar som bäst mot deadlines. Jag är en total deadlinejunkie. Skyller det på tolv år på en dagstidning. Jag vet att det ordnar sig för det brukar det göra och någonstans har jag ändå full kontroll mitt i tidsnöden.
Men nu i det här med Allt smör i Småland så vet jag inte alls vad jag håller på med och mina materialförsök misslyckas oftare än de lyckas och det är mycket svårare att vara lugn i stormen. Ändå vad det precis det jag blev. I går. Det slog liksom över, så jag gav upp stressen och strävan efter kontroll och mitt i stormen infann sig en känsla av l u g n . Jag började andas lugnt. Såg en bra film (The Wolfpack – SE DEN!) innan jag la mig. Åt lite glass och stickade (fel och repade upp). Vattnade blommorna. Lugnet håller i sig även i dag. Inget går fortare för att jag har panik. Tvärtom.
Det kan också vara ett rejält anfall av struts. Vi får se.
Hej hej jag är lugn!
Foto: Wikimedia Commons By Ltshears.
Mitt första inlägg här på maqt.se hade rubriken “Vad är det värsta som kan hända”. Detta eftersom jag tackade ja till att blogga här, trots att tid är en bristvara för mig i höst. Och det värsta som skulle kunna hända är väl egentligen inte värre än att jag inte hinner? Vilket jag knappt gör men jag har lovat mig själv att köra en månad till i alla fall.
En mer galen sak som jag tackade ja till i höst var att delta i en konstutställning. Ja ni hör ju.
– lämnar plats för skratt –
Vi är tre. Markus Emilsson är konstnär och craftist, utbildad på konstfack och glasblåsare. Carl-Oscar Karlsson är designer, formgivare och konstnär. Och så … jag. Som kan … eh skriva. Typ. Och pärla pärlplattor. Nu har vi försökt mixa och krocka våra praktiker och material. Utmanande, svårt, jättesvårt, knäckande svårt och roligt. Utställningen utforskar platsen vi bor på, södra Smålands inland och relationen som vi och andra har till den. Och vi skapar objekt av glas, trä och plastpärlor.
Utställningen heter Allt smör i Småland och öppnar onsdag den 26 oktober på Designgalleriet i Stockholm. Vad är det värsta som kan hända? Välkomna!
Min stödgrupp skriver jag och lägger upp det här fotot på instagram och facebook. Inte ett skämt. Det är för mycket samtidigt nu och jag vet det är så tröttsamt med alla jädra egenföretagare som skryter om att de har för mycket jobb men ja, hej, jag sällar mig till den kören. Säg hej till nej, uppmanade jag en kompis med magkatarr och dubbelbokad kalender för flera år sedan. I höst har jag sagt hej men nej till massa saker men så kommer det nya roliga som jag säger hej och ja till. I dag stirrar jag stint på min vän krukan och lyssnar noga på hen. Hen är klok och har rätt. Andas lugnt. Tiden kommer. Blir jag sen med något är det ingen som avlider eller blir arbetslös. Möjligtvis jag själv då. Inte som dör men som blir utan uppdrag. Men – vad säger krukan? Just det.
Simma lugnt i helgen alla ankor därute!
Camilla
Alltså oftast är det inte så här. Eller jo det är rätt ofta rätt gött att vara frilans, faktiskt. Men att en arbetsdag kan bli som en reklampelare för det fritt kreativa och spontana frilanslivet – det händer bara ibland. Då måste det dokumenteras. I fredags behövde jag en riktig cappuccino så jag gick till Gusto (obs jag är jävig, känner en av delägarna väldigt väl, men vill ändå hävda sanningshalt i detta) och drack kaffe och jobbade. Utomhus i solen, det var svettigt och kisigt, men värt! För herregud – solen! Och så kom plötsligt min frilansande kompis, teaterrecensenten Hanna Höglund förbi, på väg från en premiär på Regionteatern som hon skulle skriva om i Expressen. Så hepp var vi två som kisade i sensommarsolen och var glada och faktiskt även effektiva. Och jädrars vad mysiga vi såg ut. Som två barnprogramledare, minst. Kolla här, värsta drömlivet eller hur?
Vi måste starta gerillatv/vlogg nu tror vi.
I någon slags strävan efter mindre stress och stök har jag röjt min bokhylla, min garderob, mina papper och lådor. Jag har rensat kalendern och avprenumererat varenda reklammejl.
I går städade jag en annan miljö jag vistas alldeles för mycket i, mycket mer än mitt hem. Facebook. Jag har smårensat ett tag. Gått ur grupper, lämnat sidor, tagit bort enstaka kontakter. Mest sådana jag aldrig träffat. Ett par visste jag inte ens vilka de var. Men nu var det dags och i går kväll drog jag ett djupt andetag och gick från 400 till 200 kontakter. Jag hade tänkt 100 men det klarade jag inte. Jag vill ha kvar personer som jag faktiskt interagerar med, oavsett det är i den fysiska eller digitala dimensionen. Var det läskigt? Jaa! Så jädra sketaläskigt! Men varför? Jag är rädd för – och lite nyfiken på – om/hur detta kommer att påverka verkligheten. Jo, jag övervägde att helt enkelt bara gå ur fb. Dra av plåstret snabbt. Med ett enda ryck. Men jag gillar ju Facebook. Älskar! Problemet är att det blir för mycket input. Men jag älskar och vill inte vara utan. Eller så vill jag innerst inne men vågar inte. Är rädd för tystnaden och att känna mig utanför. Men jag har en känsla av att det här kan vara början till slutet. Jag har någon lös tanke om mindre facebook och mer… telefonsamtal, umgänge, Bang och Aktuellt. Eller i alla fall sms och Netflix. Och jag är lite rädd för att folk ska tycka att jag är en bitch nu. Trodde inte att jag aimade att pleasa. Men där ser man.
Och – hahaha! – skulle någon under 30 år läsa det här inlägget skulle de ba “va vadå? Facebook?”
PS: Ironiskt nog tänker jag att dela det här på fb 🙂
Å det är ju bara fredagar! Kan en säga i stället för det gnälliga “det är ju bara måndagar”. Andemeningen är den motsatta men en sak är densamma, att en vecka går så fort. Och idag är det fredag. Igen! Hann jag göra allt jag skulle göra den här arbetsveckan? Nej, inte riktigt. Varför? Pga hösten, barnen, livet. Barn blir förkylda och bryter saker. Föräldrar vabbar och vobbar. Och det gör vi gärna fast ändå inte. För i alla fall jag är dålig på att ha med det här i planeringen, den här risken att vardagarna blir vabb. Och att helgerna blir fotbollscuper. Lika förvånad varje gång. Men vi hänger vid planen och vi vabbar.
Och fotbollscup är roligare än vabb. Eller är det? Jag känner mig alltid helt fel i de här sammanhangen med massa andra föräldrar som jag känner knappt eller inte alls. Antingen försöker jag bli kompis med någon stackars förälder som inte vill. Eller så får jag tunghäfta och får inget sagt alls till någon snäll person som faktiskt försöker prata. Helst vill jag sitta med en bok mellan matcherna. Vilken är den absolut största delen av dagen. Men inser att det är fel strategi om jag vill komma in i den där fotbollsföräldergemenskapen. En gång på en terminsavslutning var det match “mammorna mot grabbarna”. Vi mammor gjorde ett mål (ej jag) och jag blev till mig och ville highfiva någon men sprang där men min höjda hand och ingen highfivade mig tillbaka. Klassiskt loser-ögonblick.
Även om friska barn är bättre än sjuka så sker vabb i alla fall i en trygg miljö. Hehe.
KL 07.25 en lördag sent i augusti.
Det första inlägget är det svåraste. Det ska vara representativt för vad som kommer sedan och det ska inte avskräcka läsare, i alla fall inte alltför mycket. Men jag är liksom lite äldre nu. Rejält vuxen, nästan 45. Det är något med ålder i sig som är bra. Jag skiter i så mycket nu. Jag tänker vad är det värsta som kan hända om det mesta jag står inför och oftast är det värsta inte speciellt hemskt. En annan bra sak med att inte vara 20–30 längre är att livet känns påtagligt kort. Inte så där som i “hjälp snart tar det slut för mig”. Utan mer som i detta är det enda livet jag har. Det går fort. Jag har inte tid att fega och mesa. Därför tackar jag ja till det mesta. Så även när Åza Brennander ringde häromveckan och bad mig börja blogga här. Vad är det värsta som kan hända? Att jag inte hinner med. Vi kom överens om att jag testar i ett par månader. Jag är inte medlem i något parti som de flesta andra bloggare på maqt.se, men mitt hjärta bultar hårt feministiskt. Och jag kan nog kallas för en sån där engagerad samhällsmedborgare. Med ständigt dåligt samvete för att jag inte gör mer för alla jämt. Men jag är lat också. Gillar soffan–vinet–boken väldigt mycket. Tänker att de där vinpengarna skulle gjort bättre nytta någon annanstans. Men askes är inte min grej så jag köper ändå vinet. Så jag är en självisk världsförbättrartyp skulle en nog kunna säga, haha.
Nu ska min frilanskollega och fotografkompis Anna Nordström ta en bylinebild på mig och mitt nyfixade hår för yes – att vara en världsförbättrartyp hindrar mig inte från att vara fåfäng och ytlig. Jag kunde inte börja blogga förrän jag hade en bylinebild. Och jag hade bara jättekonstiga selfies. Och jag kunde inte ta en ny bild bara sådär för jag behövde verkligen klippa mig och färga om håret. Och nu har jag gjort det. Hos Lena Janlöv som driver Salong Globe, Växjös enda ekologiska salong. Med växtfärg, så det var inte en endaste liten kemikalie i omlopp eller avlopp. Ändå fick jag en rätt så giftigt illröd färg, himla bra! Nu gör jag reklam. Men det är för klimatets skull så jag unnar mig det. Dessutom är Lena en jäkligt bra företagare som inte bara räddar planeten utan också människor. Hon har i flera år, ändå sedan hennes salong var ny, jobbat med så kallat CSR, Corporate Social Responsibilty. Det betyder att en tar ansvar för samhället omkring sig. Hon och hennes kollegor klipper gratis en gång i månaden. Hon samarbetar med diakonicentrum och det är människor i utanförskap som får komma till salongen och bli klippta och ompysslade. Så Lena Janlöv förtjänar uppmärksamhet och applåder. Och jag fattar inte varför inte fler företag gör som hon. Hur svårt kan det vara?
Jag låter det bli en uppmaning och en utmaning. Kan ett litet nystartat företag ge bort tjänster då kan andra det också. Det handlar bara om att vilja. Vilja göra något för andra. Kom igen nu, do some good och gör världen lite bättre! Det är inte svårt. Och det ger mångdubbelt tillbaka. Vad är det värsta som kan hända…?
Jag är en före detta trygghetsberoende fastanställd kulturjournalist som sedan fyra år tillbaka frilansar med allt vad det innebär av ångest, panik, stolhet och lycka. Och frihet. Jag gillar frihet. Frihet att jobba när jag vill och med vad jag vill. Jag gillar att tänka och prata och är tacksam över förmånen att få betalt för att skriva vad jag tycker. Jag gillar att lyssna, älskar att läsa. Jag gillar att pärla och kränga feministiska pärlplattor. Jag jobbar som projektledare, utredare, litteraturkritiker, moderator och driver pk–bloggen i Skånemedia (http://pk.blogg.kristianstadsbladet.se). Jag har två barn, en partner, en katt och två ganska feministiska tatueringar.
