Det första inlägget är det svåraste. Det ska vara representativt för vad som kommer sedan och det ska inte avskräcka läsare, i alla fall inte alltför mycket. Men jag är liksom lite äldre nu. Rejält vuxen, nästan 45. Det är något med ålder i sig som är bra. Jag skiter i så mycket nu. Jag tänker vad är det värsta som kan hända om det mesta jag står inför och oftast är det värsta inte speciellt hemskt. En annan bra sak med att inte vara 20–30 längre är att livet känns påtagligt kort. Inte så där som i “hjälp snart tar det slut för mig”. Utan mer som i detta är det enda livet jag har. Det går fort. Jag har inte tid att fega och mesa. Därför tackar jag ja till det mesta. Så även när Åza Brennander ringde häromveckan och bad mig börja blogga här. Vad är det värsta som kan hända? Att jag inte hinner med. Vi kom överens om att jag testar i ett par månader. Jag är inte medlem i något parti som de flesta andra bloggare på maqt.se, men mitt hjärta bultar hårt feministiskt. Och jag kan nog kallas för en sån där engagerad samhällsmedborgare. Med ständigt dåligt samvete för att jag inte gör mer för alla jämt. Men jag är lat också. Gillar soffan–vinet–boken väldigt mycket. Tänker att de där vinpengarna skulle gjort bättre nytta någon annanstans. Men askes är inte min grej så jag köper ändå vinet. Så jag är en självisk världsförbättrartyp skulle en nog kunna säga, haha.

Nu ska min frilanskollega och fotografkompis Anna Nordström ta en bylinebild på mig och mitt nyfixade hår för yes – att vara en världsförbättrartyp hindrar mig inte från att vara fåfäng och ytlig. Jag kunde inte börja blogga förrän jag hade en bylinebild. Och jag hade bara jättekonstiga selfies. Och jag kunde inte ta en ny bild bara sådär för jag behövde verkligen klippa mig och färga om håret. Och nu har jag gjort det. Hos Lena Janlöv som driver Salong Globe, Växjös enda ekologiska salong. Med växtfärg, så det var inte en endaste liten kemikalie i omlopp eller avlopp. Ändå fick jag en rätt så giftigt illröd färg, himla bra! Nu gör jag reklam. Men det är för klimatets skull så jag unnar mig det. Dessutom är Lena en jäkligt bra företagare som inte bara räddar planeten utan också människor. Hon har i flera år, ändå sedan hennes salong var ny, jobbat med så kallat CSR, Corporate Social Responsibilty. Det betyder att en tar ansvar för samhället omkring sig. Hon och hennes kollegor klipper gratis en gång i månaden. Hon samarbetar med diakonicentrum och det är människor i utanförskap som får komma till salongen och bli klippta och ompysslade. Så Lena Janlöv förtjänar uppmärksamhet och applåder. Och jag fattar inte varför inte fler företag gör som hon. Hur svårt kan det vara?

Jag låter det bli en uppmaning och en utmaning. Kan ett litet nystartat företag ge bort tjänster då kan andra det också. Det handlar bara om att vilja. Vilja göra något för andra. Kom igen nu, do some good och gör världen lite bättre! Det är inte svårt. Och det ger mångdubbelt tillbaka. Vad är det värsta som kan hända…?