Farväl, auf wiedersehen, au revoir

Å vad jag hatar att säga hejdå och jag är kass på att säga nej. Säg hej till nej har jag uppmuntrat andra genom åren, men som ni vet är det lättare att säga än att göra. Men nu säger jag hej till hejdå. Tack maqt för den här tiden, det var härligt. Det är inte du, det är jag. Jag duttar på för många olika ställen. Det blir tunt. Nu ska jag fokusera på färre saker. Det är svårt att välja bort, men kvalitet över kvantitet väl?

Vi ses på andra håll!

giphy

Lämna kommentar Dela inlägget:

Det befriande gnället

I går kväll umgicks jag med trygga vänner. Gamla från förr och nya goda. Och som jag beklagade mig! Så gött att få göra det i ett sammanhang där det känns okej. En befriande pysventil. Att få orera om hur kass, oduglig och misslyckad jag är utan att få onödig pepp eller ryck upp dig eller tyck synd om. Bli tagen på lagom mycket allvar. Få klaga loss över att det är JOBBIGT JU. Buhu och blä. Fast jag vet att det handlar om i-landsproblem och oerhört bortskämt och privilegierat lyxgnäll.

Nästa gång är det någon annans tur att ventilera fulgnället och min tur att lyssna så där bra avvägt. Bekräftande som i att jag hör. Lätt skeptisk som i att jag vet att du behöver få ur dig det här – men det är inget som är jobbigt på riktigt och det vet vi allihopa, men vi lyssnar ändå nu för du verkar behöva detta. Din lilla gnällspik.

Tur att det finns öron, tålamod och hjärtan och tack – det känns bättre nu. Fast det är klart. Det är fortfarande SÅ HIMLA JOBBIGT JU! 

Mvh Gnälltjej71

giphy

Lämna kommentar Dela inlägget:

Ett rejält anfall av struts! (?)

Jobbar på som tusan med blandade jobb och uppdrag. Har gjort det med hjärtat i halsgropen och hjärnan i full centrifugering ett tag nu. Det är det där underbara och svåra utställningsprojektet Allt smör i Småland och dess snara deadline som jagar mig. Konstigt egentligen, för jag fungerar som bäst mot deadlines. Jag är en total deadlinejunkie. Skyller det på tolv år på en dagstidning. Jag vet att det ordnar sig för det brukar det göra och någonstans har jag ändå full kontroll mitt i tidsnöden.

Men nu i det här med Allt smör i Småland så vet jag inte alls vad jag håller på med och mina materialförsök misslyckas oftare än de lyckas och det är mycket svårare att vara lugn i stormen. Ändå vad det precis det jag blev. I går. Det slog liksom över, så jag gav upp stressen och strävan efter kontroll och mitt i stormen infann sig en känsla av l u g n . Jag började andas lugnt. Såg en bra film (The Wolfpack – SE DEN!) innan jag la mig. Åt lite glass och stickade (fel och repade upp). Vattnade blommorna. Lugnet håller i sig även i dag. Inget går fortare för att jag har panik. Tvärtom.

Det kan också vara ett rejält anfall av struts. Vi får se.

Ostrich2010_2

Hej hej jag är lugn!
Foto: Wikimedia Commons By Ltshears.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vad är det värsta som kan hända del 2: Säg ja till konsten

Mitt första inlägg här på maqt.se hade rubriken ”Vad är det värsta som kan hända”. Detta eftersom jag tackade ja till att blogga här, trots att tid är en bristvara för mig i höst. Och det värsta som skulle kunna hända är väl egentligen inte värre än att jag inte hinner? Vilket jag knappt gör men jag har lovat mig själv att köra en månad till i alla fall.

En mer galen sak som jag tackade ja till i höst var att delta i en konstutställning. Ja ni hör ju.
– lämnar plats för skratt –
Vi är tre. Markus Emilsson är konstnär och craftist, utbildad på konstfack och glasblåsare. Carl-Oscar Karlsson är designer, formgivare och konstnär. Och så … jag. Som kan … eh skriva. Typ. Och pärla pärlplattor. Nu har vi försökt mixa och krocka våra praktiker och material. Utmanande, svårt, jättesvårt, knäckande svårt och roligt. Utställningen utforskar platsen vi bor på, södra Smålands inland och relationen som vi och andra har till den. Och vi skapar objekt av glas, trä och plastpärlor.

Utställningen heter Allt smör i Småland och öppnar onsdag den 26 oktober på Designgalleriet i Stockholm. Vad är det värsta som kan hända? Välkomna!

Skärmavbild 2016-10-13 kl. 19.57.05

Lämna kommentar Dela inlägget:

 
 

Min kompis krukan

Min stödgrupp skriver jag och lägger upp det här fotot på instagram och facebook. Inte ett skämt. Det är för mycket samtidigt nu och jag vet det är så tröttsamt med alla jädra egenföretagare som skryter om att de har för mycket jobb men ja, hej, jag sällar mig till den kören. Säg hej till nej, uppmanade jag en kompis med magkatarr och dubbelbokad kalender för flera år sedan. I höst har jag sagt hej men nej till massa saker men så kommer det nya roliga som jag säger hej och ja till. I dag stirrar jag stint på min vän krukan och lyssnar noga på hen. Hen är klok och har rätt. Andas lugnt. Tiden kommer. Blir jag sen med något är det ingen som avlider eller blir arbetslös. Möjligtvis jag själv då. Inte som dör men som blir utan uppdrag. Men – vad säger krukan? Just det.

Simma lugnt i helgen alla ankor därute!
Camilla

14543795_10153960805113450_8748031570383358350_o

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Öppna ögonen!

De flesta människor är generösa och hjälpsamma. Vill varandra väl. Varför så många kämpar så hårt för att vägra hjälpa, för att stänga ute, knuffa bort och låta dö, det kommer jag aldrig att förstå. Eller acceptera. Varför ett parti vars mål är att skilja på folk och folk över huvud taget får röster, det begriper jag inte.

Har du glömt vad det innebär att vara en människa? Titta på dessa bilder från Syrien. Och kom sedan och säg att Sverige inte har råd att ta emot flyktingar. Tack Dagens Nyheter för ett bra journalistiskt arbete.

Skärmavbild 2016-09-28 kl. 14.05.28

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Inre utlänningskontroll är INTE PK!

Jag vet att ni har legat vakna och undrat vad det var jag skrev där i den mysiga frilanssolen. Jag skrev något helt omysigt faktiskt. Jag skrev om regeringens planer på att skärpa den så kallade ”inre utlänningskontrollen” i ett inlägg på PK-bloggen. Den inhumana politik som förs i Sverige nu gör mig rädd och arg. Läs gärna inlägget här.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Äkta jobbidyll

Alltså oftast är det inte så här. Eller jo det är rätt ofta rätt gött att vara frilans, faktiskt. Men att en arbetsdag kan bli som en reklampelare för det fritt kreativa och spontana frilanslivet – det  händer bara ibland. Då måste det dokumenteras. I fredags behövde jag en riktig cappuccino så jag gick till Gusto (obs jag är jävig, känner en av delägarna väldigt väl, men vill ändå hävda sanningshalt i detta) och drack kaffe och jobbade. Utomhus i solen, det var svettigt och kisigt, men värt! För herregud – solen! Och så kom plötsligt min frilansande kompis, teaterrecensenten Hanna Höglund förbi, på väg från en premiär på Regionteatern som hon skulle skriva om i Expressen. Så hepp var vi två som kisade i sensommarsolen och var glada och faktiskt även effektiva. Och jädrars vad mysiga vi såg ut. Som två barnprogramledare, minst. Kolla här, värsta drömlivet eller hur?

Vi måste starta gerillatv/vlogg nu tror vi.

IMG_8194 IMG_8196 IMG_8200 IMG_8203

Lämna kommentar (2 st) Dela inlägget:

 

Räddhågsen bitch rensar i röran

I någon slags strävan efter mindre stress och stök har jag röjt min bokhylla, min garderob, mina papper och lådor. Jag har rensat kalendern och avprenumererat varenda reklammejl.

I går städade jag en annan miljö jag vistas alldeles för mycket i, mycket mer än mitt hem. Facebook. Jag har smårensat ett tag. Gått ur grupper, lämnat sidor, tagit bort enstaka kontakter. Mest sådana jag aldrig träffat. Ett par visste jag inte ens vilka de var. Men nu var det dags och i går kväll drog jag ett djupt andetag och gick från 400 till 200 kontakter. Jag hade tänkt 100 men det klarade jag inte. Jag vill ha kvar personer som jag faktiskt interagerar med, oavsett det är i den fysiska eller digitala dimensionen. Var det läskigt? Jaa! Så jädra sketaläskigt! Men varför? Jag är rädd för – och lite nyfiken på – om/hur detta kommer att påverka verkligheten. Jo, jag övervägde att helt enkelt bara gå ur fb. Dra av plåstret snabbt. Med ett enda ryck. Men jag gillar ju Facebook. Älskar! Problemet är att det blir för mycket input. Men jag älskar och vill inte vara utan. Eller så vill jag innerst inne men vågar inte. Är rädd för tystnaden och att känna mig utanför. Men jag har en känsla av att det här kan vara början till slutet. Jag har någon lös tanke om mindre facebook och mer…  telefonsamtal, umgänge, Bang och Aktuellt. Eller i alla fall sms och Netflix. Och jag är lite rädd för att folk ska tycka att jag är en bitch nu. Trodde inte att jag aimade att pleasa. Men där ser man.

Och – hahaha! – skulle någon under 30 år läsa det här inlägget skulle de ba ”va vadå? Facebook?”

PS: Ironiskt nog tänker jag att dela det här på fb 🙂

Lämna kommentar Dela inlägget: